Nellie

Det hela börjar med en pormask på kinden som sedan växer till en jättelik finne.

Man försöker klämma den, men den blir bara rödare och rödare tills det börjar göra ont.

Det gör så ont i hela kroppen att ha den där finnen på kinden.

Finnen den växer, det känns nästan som om något växer i den, en larv eller något som vill komma ut, men som bara sitter där instängd i den där enorma finnen.

Man bara väntar på att finnen ska bli vit så att man kan klämma den och bli fri från allt det onda.

Det hade pågått i några månader.

Det var inte bara hårda smällar, utan det var också ord som skar in i bröstet på mig.

- Jävla kärring, sa han

Du kan ju inte någonting, du städar inte som jag vill, du gör ingenting som jag vill, skrek han.

Vi båda visste ju att det var över, men vi hade ju varit ihop så länge att ingen av oss kunde ta det första steget.

Flera dagar i skolan grät jag på mattelektionerna.

Jag kom dit i trasiga svarta strumpbyxor, en kort svart/vit rutig kjol, ett svart linne och ett par stövlar.

På alla repitonerna gick det dåligt, jag snubblade över dans stegen, sjöng falskt i låtarna och glömde replikerna.

En dag i skolan mådde jag så dåligt att jag ställede mig upp och sa att min kille slog mig.

Ingen fattade någonting när jag sa det.

- Ja han slår mig sa, helt förtvivlad.

Jag ville bara bli fri från den jättelika röda finnen som jag hade på kinden.

I min klass gick där en tjej som hette Elvira och hon tog tag i det hela och bokade tid hos kuratorn till mig.

Jag har liksom aldrig varit den personen som har velat ha hjälp med mina problem, utan vill reda ut dem  helt själv.

När jag kom till kuratorn så kände jag mig lite fånig, att just jag skulle behöva hjälp, jag hade ju inte psykiska problem och varför skulle jag då prata med en kurator?

Jag gick in i rummet, satte mig på en stol och så började hon ställa en massa frågor om hur jag hade träffat min pojkvän, hur han var som person och så.

Givetvis svarade jag på alla frågorna som hon ställde, jag hade ju inget att dölja.

Vi bestämde att jag skulle flytta in på internatet, för att bo hemma hos en kille som slog mig kom inte på tanken vid detta laget.

När vi var klara tog jag upp mobilen och ringde gråtandes till mamma och sa att min pojkvän slog mig och att jag har fått ett rum på internatet.

Vi bestämde genast att vi efter skolan skulle åka till honom och hämta alla mina saker.

Efter skolan kom jag dit och sa till honom att nu tar jag alla mina saker och flyttar in på internatet på skolan.

Han svarade mig med att han ville ha tillbaka nycklarna och ringen, men ringen fick han aldrig tillbaka, den behöll jag.

I flera månader grät jag mig till söms, jag åt alltid frukost och lunch för att ingen utav mina klasskamrater skulle märka något, men så fort jag hade håltimme eller hade slutat skolan så var det bara att bege sig till affären för att kränga en 300 grams chips påse.

Jag till och med skippade att göra middag och åt bara chips, jag renutsagt levde på det.

Till en början kändes det bra att bo på internatet, men sen blev det bara jobbigare och jobbigare.

Jag slutade helt enkelt att gå till skolan längre, jag var inte motiverad till någonting.

För att fylla hålet träffade jag en massa killar som jag strulade med, en blev jag ihop med i några månader, men det var ju ingenting som höll.

Jag trodde att det skulle hjälpa mig med att fylla tomrummet, men det gjorde bara så att det blev värre.

Jag kände mig som en levande död i 1,5 år.

Ville liksom inte stiga upp på morgonen, ville inte äta mer än chips, ville absolut inte göra någonting tills en dag mamma fick mig att börja träna på gym, inte förrens då såg jag en strimma ljus, det var då jag kunde klämma finnen.

Det är min historia om att göra slut.